Knasigt

Lite om mig och min familj;
Halvknäpp 5-barnsmamma som för tillfället är mammaledig och har varit det i över ett år... Mina underbara barn är; 9 år, 7 år, 1 år och nu en 1-månaders bebis. HAr även ett bonusbarn på 5 år. Har en sambo som är lite åt "damp-hållet". Har inte insett det förräns nu. Konstant rastlös och har svårt att sitta still och bara njuta. Finns det ngt att renovera hemma eller ngt han kan göra med bilen så gör han mer än gärna det. Tänk om bara pengarna hade funnits också så man hade kunnat fixa allt med en gång! =) Tanken har slagit mig att han kanske gör alla dessa saker för att alternativet inte är lika lockande; att byta blöjor, laga mat eller städa... ;-) Man skulle kunna tro att jag är frammot 40-års ålderna eller så, men surprise!! Jag är 30 år =) Jobbar som sjuksköterska och har en tendens att tycka att många i min närhet behöver lite "kärlek och omvårdnad" från lilla mig =) Detta innebär att jag lägger ner för mkt tid på personer och saker som jag egentligen inte alls bör lägga ner tid på... :-s
Jag är en sån människa som gillar att planera och ha, inte allt men det enkla, planerat. När jag blev gravid för fjärde gången var det inte riktigt som tänkt. Jag som hade tänkt att jag skulle tillbaka till mitt jobb och min sambo skulle vara hemma med vår gemensamma dotter... Men graviditeten gjorde att jag fick vara hemma med lilla Isabella då jag inte skulle klara av att jobba och vara gravid,(Fick havandeskapspenning med Isabella).
Har alltid beundrat de personer som får tvillingar eller som har sina småttingar tätt. Nu skulle jag själv hamna där.. Hur ska detta gå??? Med facit i hand så går det väl sakta men säkert framåt... Men det känns som att man kan bli galen för mindre. Ibland vet jag varken ut eller in och kan även ibland känna att man får igen för sina synder skull!! Speciellt när jag är hemma själv och inte har ngn annan att ta hjälp av. När ena bebisen har fått sitt och "ska" vara nöjd, då sätter nästa igång att antingen grina, behövs byta blöja, mata eller ngt annat. Är man då hemma inom husets fyra väggar så känns det 10 ggr jobbigare dessa dagar! Mkt bättre att gå ut. Alla tre fokuserar på andra saker än att grina och gnälla =) Jag hoppas och längtar tills det kommer lugna ner sig ngt vilket jag vet att det kommer att göra så småningom.
Från första början när jag fick reda på att jag skulle få en till bebis så hade jag planer på att Isabella 1år, skulle få vara hemma med mig och bebisen hela tiden. Att jag skulle klara av att vara hemma med båda två. Vet att jag skulle klara av det, men har kommit fram till att hon nog skulle ha sååå mkt roligare på dagis de 3 dagar i veckan hon kommer få gå! Så sagt och gjort så hamnade hon i dagiskö och har fått plats till i januari! Kan riktigt se Isabella framför mig när det är dags att börja. Hon älskar barn och är väldigt social av sig. Kommer passa henne som handen i handsken!! =) Men det kommer bli så himlans tomt hemma bara!! Har haft ångest varje gång mina barn har börjat på dagis. Vill allra helst bara vara hemma med dom HELA tiden!!!
En smått känsla av schizofreni infinner sig mellan 1-10 ggr per dag. Ena stunden känns allt jättebra och man vill ta alla barnen och bara borra in näsan i deras nackar och njuta av deras närvaro. Allt detta för att senare bytas mot svallande känslor av hopplöshet eller irritation över bråk, tjafs eller andra onödiga moment!!! Man är väl inte småbarnsförälder för inte!

Månadens stora problem; Att känna att man räcker till för alla!