Självklarheter

Många ggr när man diskuterar saker så är det så mkt som är självklart kan jag tycka. Idag var det dags för mammaträff på öppnis. Det skulle komma en tjej från familjeenheten i vaxholm och prata om parrelationen mellan oss vuxna nu när det kommit ytterligare en bebis i familjen.
Hur det än är, hur många gånger man än har gått igenom bebistiden så känns det som att man aldrig riktigt är införstådd HUR mkt tid allt tar. Hur mkt tid som försvinner från en själv och från relationen med sin älskade.
Jag personligen har inga problem med att offra det mesta med min egna tid och en del av tiden med min sambo. Men tror att mer eller mindre ALLA killar reagerar på att tiden som man tidigare spenderat på dom nu spenderas på bebisen. Sen är det klart att alla reagerar olika starkt. Hur det än är, så känner man sig nästan lite påkommen över sitt egna beteende när ngn annan sitter och berättar om hur saker kan vara. Man kommer på sig själv med en del negativa saker.
En av de mest självklara saker när det kommer till barn är att man inte ska framhäva det negativa. Även om barnet gör ngt som inte är bra så ska man om det går, försöka lägga fram det på ett mer positivt sätt. T.ex; istället för att bara säga; NEJ eller FY, så kan man förklara varför det är NEJ och kanske använda sig av ett annat ord osv... VARFÖR gör man då inte nästan samma sak mot sin kille?? Istället för att bara kräva eller gnälla, säg det man vill ha fram på ett mer positivt sätt. Jag skulle själv vilja höra negativa saker på ett mer positivt sätt...Det vill väl alla??
Tjejen som var o pratade påpekade även vikten av kommunikation, vilket jag också vet att det är viktigt, att det är en självklarhet. Men VARFÖR ser man då inte till att lösa sina problem genom att prata varje gång det är ngt?? När hon beskrev hur man går omkring och irriterar sig på ngt, förnekar att man är sur eller irriterad... Det var som att hon beskrev mig just då. För hur det än är så tycker jag att jag är ganska duktig på att försöka reda ut problemen genom att prata. Men jag har en sambo som inte alls är speciellt intresserad av det. Vilket resulterar i att jag inte orkar eller vill prata lika mkt. För det är som att prata med en vägg ibland. Om ingen är intresserad av att lyssna o prata när jag pratar så är det inte lönt att engagera sig...
Bästa citatet; Ett par som var på familjerådgivning;
Kvinnan till mannen; Jag tror inte att du älskar mig längre...
Mannen till kvinnan; Jag sa till dig för 25 år sen att jag älskar dig. Jag talar om för dig om det blir någon förändring... =)
Detta visar ganska tydligt att man tänker väldigt olika allt som oftast...
Det som jag blir förvånad över är att så himla många sover med sitt/sina barn emellan sig i sängen. Kanske jag som e knäpp men jag värdesätter min sömn för mkt för att ha 4 ungar som rullar runt, sparkar, tar all plats ... Här hos oss är det inga barn som ligger emellan. De får naturligtvis komma om de drömmer mardrömmar eller om de vill gosa lite på kvällen/morgonen. Men de ska sova i sina sängar!!! De bäddar ju inte för en bra relation med sin kille heller att ha alla barnen emellan sig. Man gör sig en otjänst att börja med såna vanor....
Fick höra att min inställning beror på att jag har 4 barn o vanan inne.. Men tror inte att det bara beror på det... Kan bara gå tillbaka till min lillasyster som gör samma sak med sitt första barn...

Jaja, alla är vi olika!