Gammal eller??

Har nu suttit och kollat runt lite blsnd bloggar och känner mig helt plötsligt VÄLDIGT gammal!!! Herregud, nästan bara småbarn runt 12-17 år... Kommer ihåg själv att man tyckte att man var sååå stor när man var i den åldern, men satan vad liten man egentligen var.

Kan såhär i efterhan tycka lite synd om min mamma som har varit tvungen att gå igenom 3 obstinata och kaxiga tonårstjejer som tycker att dom är sååå stora och vuxna och minsann klarar av allt och inget!! Jag kan redan nu tycka att vissa saker är skitjobbiga när Kalle o Maja sätter igång. Då är dom ändå "små" ännu!! HUR kommer det att bli sen då??...

Är så sjukt trött just nu! Kan knappt skriva ordentligt. Men kan inte gå och lägga mig ännu. Måste ge Limpan välling innan. Så då får man snällt sitta vid datorn eller tv:n för att fördriva tiden. Sov bara 3,5 timme på fm. Om jag skulle sova mer så skulle jag nog inte kunna sova bra inatt. TUR att man inte hoppar in på natten allt för ofta!!

Jag blir så påverkad och berörd av vissa patienter. Även om jag inte blir det av just dom så är det deras beteende som har gjort att man har reagerat. Men inatt stötte jag på ett exempel som påvisade hur lätt det är att psyket brakar. Just när man är väldigt sjuk, man har varit med om olika bakslag i behandlingen och kanske inte fått den informationen som man som pat. skulle behöva.

Det är så viktigt att läkarna verkligen talar med och tar sig tid med patienterna. Det är så tydligt när pat. inte har fått den tiden med läkarna. Kom på mig själv på en helgrond för inte allt för längesen med att bli förvånad över att läkaren som skulle ronda, gick in till ALLA patienter som låg på avd.... Jag frågade honom om han ialla fall gick in till de som behövde det mest. Då tittade han på mig och sa; jamen det är väl klart!! Jag ska in till alla, jag rondar ju! Det var vår underbara chefsläkare som rondade då!

Kände mig riktigt dum i det läget, men man är så van att läkarna alltid har så mkt omkring sig, är stressade och måste svara på sökningar och springa iväg på traumalarm etc... Trist att det har blivit så i dagens sjukvård!! Inatt hade vi en annan underbar läkare som var så himla trevlig, lyssnade på vad man sa, stressade inte och detta till trots att han stod inne på traumarummet samtidigt... De småbekymmer som man oftast har just då som man vill ta med läkaren känns så OTROLIGT banala när de säger att de är upptagna med trauma. Men jag har ju också mina problem med "mina" patienter som jag behöver ordinationer eller annat för...

Skulle kunna prata i evigheter om mitt jobb! Älskar den etiska debatten som kan bli! Inte alltid så lätt som vissa kan tro...